Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag
Redan jag trodde min vandring slutad
Över min säng stod han redan lutad
Lyssnande efter mitt sista andetag

Ingen älskande blick såg sorgset ned
Ned I min egen en avskedshälsning
Ingen tröstande tro på frälsning
Lindrande våndan, som flämtande anden led

Stillsamt lade den skumme sin våta hand
Över min brännande feberpanna
Plötsligt kände jag hjärtat stanna
Blott konvulsiviskt och matt det slog ibland

Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt
Kylande, svalkande glömska släckte
Tomhetens slöjande mörker täckt
Allting, som förr var mig gott och skönt och kärt.