Veritas sitter hemma, han går sällan ut Känner sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk Träffar endast ett fåtal men kom ihåg Han kan ha väldigt bra vänner, även om de är få De håller honom om ryggen som ett kongatåg Vi borde hälsa på han även om det är långt att gå Får leta länge, sen ser du ett ljus nånstans Huset där han bor är alla fönster släckta utom hans Vi träffas snubben tar säkert hissen upp förbi En gentleman av karaktär, ett missförstått geni (ja) Några träffar, sen kan drömma gott om dem Vissa sliter hela livet för att glömma bort honom Har haft förhållanden men alla dom var otrogna De som går emot honom, han kallar dem för omogna Fåordig, men ibland smårolig Rak i ryggen alltid rät, för vissa även blåblodig Hård men inte alltid rättvis, dock bra Snurrar sen runt era tak, på sätt och vis som klockslag Har alla svar den dag han använder dem Du och jag vi känner inte han, men han känner oss Chorus: För dom som aldrig frågar, får aldrig veta Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva Ja.. Han lever ensam som en kuf, men dock i själva verket Är han eran bästa vän utan att ni själva märkt det För dom som aldrig frågar, får aldrig veta Och dom som aldrig vågar, får aldrig leva Ja.. Veritas satt hemma, han gick sällan ut Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk Om sanningen ska fram så får du lugna ner dig va Har inte vänt på kappan, aldrig tummar han på reglerna Spelar alla instrument utan nåt nothäfte Själsfränder från spjälsängen ända till jordfästning Utan honom kan bara halva dig bli nöjd Samma arm som krossar dig är den som vaggar dig till sömns Har ett horn i sidan med rävspel och poker Stolt, inte fåfäng men klär sig propert Han lever nog ett sparsamt liv Ingen deg, ändå reser han vart han vill Ändrats lite kanske, fast han är densamma Ärrad utav åren, med ett ansikte som passar alla Alla gastar alltid om hans existens En tjänst från en okänd som ter sig som din bästa vän Han ser allt utan spåkonst och kristallkulor Vissa ser på honom som en tråkmåns med bisarr humor En bättre vetande fast han aldrig mött gud Vandrar med sitt paraply, redo för en störtskur Han ler och valsar fram, med ödets ironi Dansar efter egen pipa har en högre melodi Hans namn får fart av vinden som en väderkvarn Han finns här ibland, frågan är vart är han idag För Veritas satt hemma, han gick sällan ut Kände sig aldrig ensam, nästan aldrig ens sällskapssjuk [Chorus x2]